Ur och skur-tolerans?
Riskerar tolerans att
uppfattas som undfallenhet? Ingen har väl glömt Yasri Khans motvilja mot att
handhälsa på kvinnor. Han tyckte det var
för ”intimt” sa han. Måste vår tolerans sträcka sig till att acceptera ett
sådant agerande som hans?
Man undrar förstås om
människors reaktion hade blivit densamma om beteendet gällt båda könen?
Troligen hade detta också då uppfattats som kontroversiellt, men inte på långa
vägar väckt de fördömanden som Khans selektiva handhälsningsritual gav upphov
till.
Att särbehandla kvinnor och
män (toaletter undantagna) är en tillbakagång från det vi uppnått inom
jämställdhet. Är det någon som upplever sig kränkt genom Khans vana? Ja,
naturligtvis. Eftersom det är ett särskilt beteende gentemot just kvinnor, så
upplever sig många kvinnor kränkta och troligen också stor del av befolkningen
eftersom vi inte vill acceptera umgängesformer som sätter vår känsla av allas
lika värde och svenskdefinierad solidaritet ur spel.
Toleransen, eller oinskränkt
mångkultur, stöter här på motstånd, menar jag, och den tror jag kan definieras
av att vi inte kan acceptera att en enskild persons frihet (även om det
föreligger religiösa bevekelsegrunder) tillåts inskränka någon annans. I det
här fallet gäller det halva befolkningens önskemål om att bli brukligt och inte
segregerande bemött.
Man behöver ibland fråga sig
vem som har tolkningsföreträde. Självklart är det de som upplever ett beteende
som nedvärderande. Att några andra kan tolka in annat får man räkna med.
Men att känna sig kränkt är
absolut inte liktydigt med att bli berövad sin frihet. Mer om detta i ett
senare inlägg.
Anita Afzelius-Alm
